Death is: Kapitel 5

"It's a little hard not to worry

when my best friend keeps on dying."

-Kristin Cast

Liam kunde inte hitta någon ro, det hade gått en vecka sedan Ester dök upp. Essibel försökte prata med honom men han svävade runt planlöst på kyrkogården istället och spelade upp det som hänt om och om igen i tankarna. Han hade försökt övertala sig om att han sett fel, att det inte var hon, att det bara var nåt gammalt fan som liknade henne, det var därför hon visste hans namn. Han hade nästan lyckats, när hon dök upp igen några nätter senare. Efter det besöket hade han inte kunnat förneka det längre, hans första barnbarn, hans bästa vän, var död. Men om det var det värsta med det hela, visste han inte.

Han hade precis vaknat den natten och fått syn på Essibel på andra sidan kyrkogården. Han hade haft tid att få kontroll på sina känslor igen och var på väg att spendera mer tid med att lära känna sin mamma och ta igen den tid dom inte fick i livet när hon, lika plötsligt som första gången, dök upp rakt framför honom.

Ester kastade sig runt halsen på honom innan han riktigt hann reagera på vad som hände.
"Liam, jag visste att det var du! Dom sa att det inte var möjligt, men jag visste att jag hade rätt. Du lever verkligen."
Ha la sakta sina armar om henne, han visste inte hur han skulle förklara situationen på ett bra sätt. Det hände ofta att personer som inte dog av ålder var förvirrade och inte alltid var medvetna om att dom dött, men det var inte alltid lätt att få dom att förstå vad som hänt. Hennes närvaro var ännu svårare att förklara då andra spöken inte kom till kyrkogården förrän deras kroppar blivit begravda där, det var svårt för någon att tvivla på sin död med en gravsten som bevis. Esters grav saknades.

Han lossade hennes grepp och tog ett steg bakåt för att kunna se henne i ögonen. Även om hennes ögon nu inte hade ett spår kvar av deras forna lila färg så fick dom honom ändå att känna samma känslor han haft när hon var liten och han höll henne för första gången. Han kom förbi känslan av sorg över hennes död, det var för sent att göra något åt det nu, istället kände han den saknad han burit på bli lite mindre med henne där. Han älskade sin fru och sina barn, men det var i Ester han hittat sin tvillingsjäl och nu var han tvungen att meddela henne om att hon inte längre levde.

Han suckade djupt och vek undan blicken när han började prata.
"Ester, jag vet inte hur jag ska säga det här."
"Vad är det? Är du inte glad att se mig?"
"Jag vet inte vem du pratat med, men dom hade rätt, jag lever inte. Det vet du, jag dog för länge sedan."
"Men, du är här, hur kan du vara här om du inte lever?"
"Ester, ser du inte hur jag ser ut? Titta på dig själv."

Hon tittade noga på Liam, sedan på sina egna armar och stapplade bakåt när hon upptäckte att dom var nästan helt genomskinliga.
"Liam, vad händer? Jag försvinner, jag vill inte försvinna!"
Han skyndade sig fram och omfamnade henne. Hon skakade i hans armar.
"Du försvinner inte, jag skulle aldrig låta det hända. Jag vill bara få dig att förstå. Du är en del av den här världen nu, livet efter döden."
Hon slutade röra sig och han var inställd på att stå där hela natten om det så behövdes i väntan på att hennes chock skulle släppa. Men hon var inte chockad och han var inte beredd när hon knuffade honom ifrån sig.

"Jag är inte död! Jag förstår inte hur du ens kan säga det!"
"Snälla Ester, du är ett spöke, du befinner dig på en kyrkogård med andra spöken. Vi är alla döda här."
"Nej, jag tänker inte stå här och lyssna på dig om du bara vill få mig att tro att jag är död, för det är jag inte."

Hon stormade förbi honom och Liam fick ögonkontakt med Essibel som stod en bit bort och iakttog scenen. Han visste att han behövde få Ester att förstå, men det var kanske inte det viktigaste just nu. Han hade en chans att få umgås med henne igen och han avskydde när hon var arg på honom.

Han vände sig om för att be om förlåtelse, men hon var försvunnen.

Utöver det faktum att han mådde otroligt dåligt över att han gjort Ester så upprörd så var han orolig över att hon försvunnit igen. Han bad Essibel prata med dom andra spökena för att se om någon varit med om något liknande tidigare. Precis som väntat så var Esters situation unik. Det närmaste dom kunde komma till en liknande händelse var natten då Liam kom till kyrkogården och inte ens han visste hur det hade hänt. Hans dåliga samvete plågade honom fortfarande den tredje natten.

Han hade suttit och tittat ut över dammen, försjunken i sina egna tankar medan enstaka fiskar var det enda som störde en annars spegelblank vattenyta.
"Okej, så du är död, så långt kan jag erkänna att du hade rätt."

Han ryckte till, han hade inte märkt när hon dykt upp vid hans sida. Han öppnade munnen för att svara men Ester hann före.
"Men jag är helt säker på att jag inte är död och det finns inget du kan säga för att ändra på det."
"Ester.." Hon vände sig mot honom och mötte hans blick. "Förlåt, det var inte min mening att göra dig upprörd. Jag hoppas att du kan förlåta mig."
Hon log försiktigt medan hon svarade. "Du vet att jag inte kan vara arg på dig länge."
Dom vände sig båda två mot vattnet igen och satt en stund i tystnad.

"Jag önskar att jag kunde ta med dig tillbaka."
"Tillbaka var?"
"Till min familj, min, levande familj."
"Är det där du är när du inte är här?" Han såg henne nicka lätt i ögonvrån.
"Jag lever Liam, när jag är med min familj, allt är som vanligt. Sen kommer jag hit. Jag vet inte hur eller varför, men jag är glad att vi har fått en chans till att vara tillsammans. Även om det innebär att jag måste dö en bit för dig."
Tystnaden spred sig över vattnet igen.
"Ester, jag.." Han tystnade när han såg att hon var försvunnen igen.

Han återvände till verkligheten och sitt planlösa svävande. Han visste att Ester menat att lugna honom med sina ord, men det faktum att hon fortfarande levde samtidigt som hon på något sätt dog och hamnade på kyrkogården gjorde honom bara mer orolig för varje stund som gick. Innerst inne visste han dock att han letade svar som inte fanns.

Death is: Kapitel 4

"Death is terrifying because it is so ordinary.
It happens all the time."
-Susan Cheever

Essibel och Liam satt länge på bänken utan att röra på sig. Till slut fick Matilde syn på dom från andra sidan kyrkogården och hon svävade över stengången åt deras håll. Hon tittade på dom en stund men fick ingen reaktion och kände inte för att gå närmare då hon var osäker på vad mannen var kapabel till. Hon hade försökt närma sig honom flera gånger tidigare men nästan blivit attackerad av honom till slut, så hon höll sig på behörigt avstånd. Att Essibel lyckats få kontakt med honom utan problem var ingen garanti för att han inte var farlig enligt henne.

"Vad är det som har hänt? Ni ser ju ut som om ni sett ett spöke."

Hon hade förväntat sig åtminstone ett litet leende för sitt skämt och hon kände flammorna inom sig bli lite varmare av irritationen som alltid följde när hennes skämt inte fick rätt gensvar. Hennes röst hade dock fått Essibel att komma ur den värsta chocken och hon slappnade av lite men stirrade fortfarande rakt framför sig när hon började prata.

"Jag.. Jag har aldrig sett något liknande förut. Hon var bara där, knappt synlig, sen borta igen. Hon kände... Liam!"

Essibel upptäckte att hennes son inte längre satt brevid henne på bänken, istället stod han en liten bit bort och stirrade ut i natten. Han rörde sig inte och hon visste inte hur hon skulle hantera situationen. Det här var så långt ifrån allt hon någonsin varit med om tidigare eller tänkt på att förbereda sig för. Hon ställde sig upp men närmade sig inte än utan försökte att få kontakt med honom med den mjukaste röst hon kunde få fram.

"Liam? Vem var hon? Vet du vad som hände? Snälla Liam, säg något."

Han sjönk ihop på marken och gav ifrån sig höga snyftningar samtidigt som han började upprepa samma sak om och om igen.

"Nej, inte nu. Det får inte hända. Det är inte sant. Det får inte vara du. Det är inte din tid. Inte än."
"Hur går det för dig där? Den här typen verkar mer än lite instabil, går ju mest mellan att gråta och skrika åt folk, kan han inget annat?"
"Matilde! Det är min son du pratar om och han kände tydligen hon som var här, visa lite medkänsla, annars kan du lika gärna gå."

Essibel hade alltid haft svårt för Matilde men det här var första gången hon gått så långt som att fräsa åt henne. Hon orkade dock inte bry sig om det och vände sitt fokus mot Liam igen.

"Du måste ha varit nära henne. Vem var hon?"
När han inte reagerade på hennes ord så sträckte hon försiktigt ut armen och la sin hand på hans axel. Så fort Liam kände hennes hand så drog hans sig mot henne som ett litet barn som letade tröst.

Väl i hennes armar började han försöka få fram vad han visste mellan snyftningarna.

"Ester, min Ester.. Hon är för ung, det är.. inte rättvist!"
"Vem är hon?"
"Mitt.. barnbarn.. Min lilla.. tiger."

Essibel höll sin son nära medan hon funderade.
Han har barnbarn, jag hade inte ens tänkt så långt, men det är så självklart nu. Ester måste vara gammal nog för att ha egna barn, kanske barnbarn till och med. Men vad hände egentligen? Det är omöjligt att bara dyka upp och försvinna sådär och  hennes färg, eller brist på den, jag har aldrig sett den innan. 

Jag undrar om hon kommer tillbaka..

Death is: Kapitel 3

"Death is part of who we are.

It guides us. It shapes us.

It drives us to madness."

- Christopher Paolini

Den följande natten satt Essibel och Liam brevid varandra och försökte kommunicera så gott dom kunde. Liam började förstå mer och mer bara av att lyssna på vad hon sa och till en början var det mest bara hon som pratade. Hon berättade mycket om sin uppväxt och även efterlivet på kyrkogården. Allt eftersom timmarna gick så kände Liam att han började minnas tillräckligt mycket av sitt modersmål för att börja prata själv och samtalet gick över på honom.

"Du ser så ung ut, vad hände? Hur dog du? Jag har aldrig sett ett spöke som dig."

Liam letade efter orden en stund innan han svarade.

"Jag.. Gammal man.. Levt länge, hög ålder."
"Men, spöken som dör av hög ålder blir vita, och alla ser ut som dom gjorde när dom dog dessutom. Du ser ju yngre ut än mig och det ryker om dig. Det kan inte stämma."
"Jag var gammalt spöke, väldigt vit. Trivdes inte, var stor stjärna som levande, ville vara ung igen, det här hände."

Han tittade på sina armar vars vita färg för länge sedan bytts ut mot en mörk orange och gav ifrån sig svart rök. Efter att ha hört hans förklaring så fann Essibel någon sorts liknelse till en utbrunnen stjärna. Men att han kunde ändra sitt utseende kändes främmande. Själv såg hon exakt likadan ut som den dag hon drunknade, med den tillhörande blå spökformen. Å andra sidan så hade hon aldrig försökt ändra på det heller. Hon var dock väldigt nyfiken på att få höra mer så hon fortsatte att ställa frågor.

"Hur kom du hit? Var kom du ifrån?"
"Vet inte. En stund med min fru, lycklig i Kina. Nästa här, vid grav med stor sorg."
"Hur kommer det sig att du blev begravd i Kina?"
"Bott där länge, min fru fick jobb, jag följde med. Lämnade familj, barnbarn. Kunde spela var som helst, ville inte lämna fru."
"Vems är graven?"
Hon kunde se sorgen i hans ögon och han sjönk ihop medan han mumlade något hon inte kunde förstå.

"Ofelia, wǒde xiǎonǚ. Zhǎng shàng mingzhū."
"Jag förstår att hon var viktig för dig. Om din fru är kvar i Kina, är det din dotter?"

Vid dom orden kröp han ihop i hennes famn och hon strök med handen över hans hår medan han fick tid att lugna ner sig igen. Mitt barnbarn, tänkte hon. Dom måste ha varit otroligt nära, jag önskar att jag fått chansen att komma honom lika nära i livet.

Det tog ett tag innan han lugnat ner sig och dom satt tysta brevid varandra ganska länge innan Essibel öppnade munnen för att säga något. Men hon hann inte få fram några ord innan ett nästan helt osynligt spöke dök upp ur ingenting framför dom.

Spöket tittade sig omkring, när hon vände blicken mot bänken där dom satt spärrades hennes ögon upp och hon utbrast:

"Liam!"

Med det var hon spårlöst borta. Kvar satt Essibel som knappt kunde tro det hon sett och Liam som hade armen lätt utsträckt mot stället där spöket stått och smärtan han kände var väl synlig i hans ansikte.

Death is: Kapitel 2

"Let my heart be still a moment

and this mystery explore."

- Edgar Allan Poe

Essibel hade svårt greppa situationen hon plötsligt befann sig i. En lång stund stod hon bara och stirrade på mannen som verkade kämpa lika mycket själv. Ju längre hon såg på hans ansikte, desto mer bekant såg han ut. Ändå hade hon svårt att tro på det hon såg, det han sagt. Han hade kallat henne mamma, men han talade inte hennes språk, han hade en koppling till en kvinna med namnet McMillan och han kände till hennes namn. Det som hade varit platsen för hennes hjärta en gång kändes som om det gick sönder och fylldes av glädje på samma gång.

Över 100 år hade passerat sedan hon mött sitt öde. Så många år sedan hon lämnat efter sig 5 föräldralösa barn. Alla dessa år då hon inte fick se sina barn växa upp, skaffa familj och leva sina liv. Alla dessa år då hon trott att hon aldrig skulle se någon av dom igen då ingen blivit begravd på samma kyrkogård. Nu stod en av hennes söner framför henne och hon kände en glädje över att han var där, men det smärtade henne att se honom så ung. Hon hade hoppats på att få se sina barn igen, men då som åldrade vita spöken, som Dorothy och Herbert som levt långa lyckliga liv innan åldern tagit ut sin rätt och låtit dom somna in stillsamt. Hennes son såg yngre ut än henne själv och hans färger var för henne okända, men han hade en illavarslande svart rök omkring sig.

Han visste inte vad han skulle göra. Kvinnan stirrade på honom, eller stirrade hon genom honom? Hon hade inte sagt ett ord sedan han kallat henne mamma. Hade han tagit fel? Det var decennier sedan han tänkt på sin mamma men han visste att hennes namn betydde något och det var den enda kopplingen han kände när hon sa det. Han mindes inte tillräckligt mycket av hennes språk, nej, sitt egna språk, han hade talat det själv under lång tid, men orden ville inte infinna sig så han kunde inte prata med henne som han ville. Han hade så många frågor, så mycket sorg som han under lång tid maskerat med ilska, en ilska han använt för att hålla folk borta så att han inte skulle riskera att bli lämnad igen. 

Nu stod anledningen till allt framför honom. Han var säker, det var hon, men hur skulle han få henne att förstå vem han var. Han ville visa sin lycka över att ha hittat henne igen, efter så lång tid. Samtidigt ville han gråta och kasta sig i hennes armar och fråga varför hon lämnade honom och lät honom växa upp utan minnen av sina föräldrar. 

Han behövde säga något, hon var tvungen att veta vem han var. 10 år hade han spenderat där, omgiven av andra spöken men ovillig att försöka kommunicera med dom. Varje natt hade han suttit vid samma grav, han hade sörjt sin dotters död och inget annat under hela den tiden, inte en tanke hade han ägnat åt sig själv annat än sin sorg. Han la handen mot bröstet och samlade sig inför stunden då han skulle se hennes reaktion. Med hans enda ord tårades hennes ögon och hon omfamnade honom i den kram han längtat efter i mer än ett sekel.

"Liam."

"Jag ville inte tro att det var sant. Jag kan inte förstå hur det gick till, men du är här och jag är så glad att se dig."

Hennes röst var knappt mer än en viskning men hon var så nära honom nu att han inte hade några problem att höra henne ändå. En känsla av trygghet spred sig genom honom, en sorts trygghet han aldrig tidigare känt. Är det så här det känns att ha en mamma? Han la sina armar runt henne och kände än en gång av en ny sorts känsla. Det var som om något varmt och mjukt utstrålades ur henne och fyllde hela honom, han visste inte vad det var, men han visste att han gillade det. Känslan han nu omgavs av var en mors kärlek till sitt barn.

Death is: Kapitel 1

"I felt that I breathed an atmosphere of sorrow.

An air of stern, deep, and irredeemable gloom

hung over and pervaded all."

- Edgar Allan Poe

Hon steg sakta ur sin grav och kunde genast känna att den plats hon vilat på under så lång tid hade förändrats. Den mörka natten kändes tung av sorg. När hon först kommit dit hade hon trott att sorg hörde ihop med kyrkogårdar, det hade inte tagit henne lång tid att se att det var dom levande som tog med sig sorgen dit på dagarna, när dom gick följde sorgen med och en känsla av harmoni kunde sprida sig över området. Sorgen som låg i vinden blåste genom henne och hon kunde känna något värka inom sig, på samma ställe där hennes hjärta en gång suttit.

"Dorothy, var kommer den här hjärtskärande sorgen från?"

Det vita spöket svävade över till henne med ett osäkert leende.

"Vad menar du?"

"Känner du den inte, jag har aldrig känt ett vemod som det här förut och det fyller hela mig. Är du säker på att du inte känner det?"

"Så som du beskriver det så får jag anse mig lyckligt lottad som inte kan känna det, men jag kan se det. Han sitter där borta."

Hon pekade försiktigt i riktning mot Ofelias grav där det okända spöket satt, orörlig.

"Hur länge har han varit här?"

"Hmm, få se nu. Det måste nog vara runt 10 år nu."

För vilken levande person som helst skulle 10 år låta som en lång tid, för henne var det bara en stund som många andra, som en enda drömlös natt. Hon brukade komma fram några nätter för att umgås med dom andra spökena, hälsa på nykomlingar och njuta av stjärnhimlen för att sedan återgå till sin grav och en längre vila. Hennes senaste vila hade varat i 13 år men hon visste nu att det inte skulle hända igen så länge som det nya spöket bar på sin stora sorg.

"Vem är han?"

"Ingen vet, han dök bara upp en natt och har suttit på samma fläck sedan dess. Han talar inte vårt språk så ingen har kunnat fråga, inte för att någon vill gå nära honom."

"Men vad säger hans gravsten?"

Dorothy berättade för henne om hans mystiska ankomst och hur han verkade obunden till sin egen grav för att istället var bunden till kvinnans.

"Vem tillhör graven?"

"Jag önskar att jag mindes, men det var så länge sedan och jag såg bara texten på gravstenen den där första natten. Jag måste tyvärr avråda dig från att gå nära, han kan bli ordentligt arg."

Dorothy visste att hennes varning inte skulle ha någon verkan på henne och knappt hann hon avsluta meningen innan hennes vän gled iväg i riktning mot det sorgsna spöket.

Hon stod en bit ifrån mannen, osäker på hur hon skulle gå till väga för att ta kontakt. Hon visste inte om han lagt märke till henne och ville göra sig känd innan hon gick vidare.

"Jag kan känna din sorg och jag lider med dig. Vem var hon?"

Han suckade djupt och hon tog det som ett tecken på att han hört henne och hon sjönk ned på knä i gräset. Hon började sträcka ut sin hand mot hans arm men stannade mitt i rörelsen och lät armen falla till marken när hon såg namnet som var inristat i stenen.

McMillan.. Det ligger en McMillan här..

Hon lät blicken växla mellan namnet på stenen och mannen framför henne medan tankarna snurrade runt i hennes huvud. Utan att tänka sig för rann frågorna ur henne.

"Vem är hon? Vad har du för koppling till henne? Vad är ditt namn? Jag måste veta vem hon är! Berätta!"

Hon slet i hans arm och när han inte sa något drog hon upp honom på fötter.

"Du måste berätta, vem är hon? Vad gör du här? Varför henne?"

Vid det här laget skakade hon hela honom medan hon skrek ut sina frågor. Mannen kämpade sig fri och började skrika åt henne på ett språk hon inte kände igen.

Det fick henne att stanna upp och inse vad hon gjort. Hennes blick sjönk och hon lät honom skrika tillbaka tills han fått ur sig sin ilska och tystnade.

Han var inte beredd på att hon skulle stå kvar, alla andra hade flytt hals över huvud så fort han visat sin ilska. Hon stod bara kvar och såg ledsen men bestämd ut. Han kände på sig att det var något speciellt med henne.

Hon började prata igen med en lugn röst, utan att se mannen i ögonen.

"Förlåt, jag överreagerade. Det var inte meningen. Jag visste bara inte vad jag skulle göra när jag såg hennes namn. Hennes efternamn, det är samma som mitt. Mitt namn är Essibel McMillan."

I ögonvrån kunde hon se honom sänka huvudet.

Han tänkte hårt, han hade inte förstått allt hon sagt men hennes namn hade rört något djupt inom honom. Det rörde upp en annan sorts sorg inom honom, en mycket äldre sådan och han kände sig som ett litet barn där han stod framför henne. Han letade efter orden, efter ett språk han inte talat på många år, ett språk han knappt kunde minnas. Till slut hittade han ett ord som han tyckte kändes rätt. 

 

 Ma..ma..?