Death is: Prolog

"Deep in earth my love is lying

And I must weep alone"

- Edgar Allan Poe 

Ingen visste vem han var eller var han kom från men historien om den natt han kom hade diskuterats otaliga gånger och det fanns många spekulationer om hans bakgrund. Ingen av dessa hade däremot blivit bekräftad. Det var några som försökt prata med honom, men antingen mumlade han bara något med en röst fylld av sorg eller så skrek han åt dom som kom för nära, alltid på ett språk som ingen förstod. Några tyckte att han verkade bekant, utan att kunna placera honom och med tiden gav dom upp och lät honom vara. Då och då dök det upp någon ny som undrade om mannen och då berättades historien om natten han kom till kyrkogården i Appaloosa Plains än en gång.

Det hela började en natt som många andra. En ny grav hade dykt upp under dagen och alla var nyfikna på det nya tillskottet. Även om det brukade vara förvirrande för många att vakna upp på kyrkogården så brukade det vara lättare att acceptera för dom som dött av hög ålder, vilket var fallet den här gången. Hon hade blivit gammal, över 90 år, och alla stod samlade vid hennes gravsten i hopp om att hon skulle komma fram.

Timmarna gick utan ett spår av att hon ville visa sig, klungan av spöken hade precis börjat skingras när ett nytt spöke uppenbarade sig. Förvirringen var total när det visade sig att det nya spöket var en man och inte alls kvinnan i graven. Till en början hade han stirrat förvirrat omkring sig på alla storögda spöken som inte kunde annat än stirra tillbaka. Nya spöken dök bara upp efter begravningar, bundna till sina egna gravar, det här var en okänd man och den enda nya graven tillhörde kvinnan.

Mannen såg sig omkring och frågade något på ett främmande språk. När han inte fick något svar började han att skrika och och kastade sig mot ett annat spöke som ryggade undan precis i tid för att undvika honom. När han inte fick tag på någon så började han sväva runt bland gravarna, fortfarande skrikandes. Han kastade en blick på den nya graven och tvärstannade. Hans ilskna skrikande byttes ut mot tårar och klagande utrop medan han sjönk ner på marken framför gravstenen.

Med tiden hade gråten övergått i dämpade snyftningar för att till slut lämna honom tyst sittande framför gravstenen medan han då och då sa några enstaka ord på det främmande språket. Varje natt satt han där, årstiderna skiftade runt honom allt eftersom åren gick. Han lämnade aldrig sin plats vid graven och kvinnan som låg där visade sig aldrig. Vissa nätter satt han bara där, andra tittade han upp, mumlade "Wǒde xiǎonǚ. Zhǎng shàng mingzhū." medan han drog med fingrarna över texten på den kalla stenen, "Här vilar Ofelia McMillan".